Blogg


Arkiv


Kategorier


Meta

Logga in

Stolt

3 December 2009 - 01:01

Jag är stolt att få vara en av alla kuggar som driver Den Gråtande Polisen framåt. Det är fint att sida vid sida med er andra få det jättelika hjulet att gå runt. Varje person som lägger ner av sin tid för att få det här projektet att bli sådär extra bra, är en viktig del i det här maskineriet.

Jag är stolt över att få vara med just för att det är ni fina människor som gör det här med mig.

TACK för att jag får vara med i vårat jättelika hjul.

Extra mycket tack måste jag rikta till Kajsa och Sandra som har lagt ner massor med engagemang och tid på att lösa den senaste veckans stora problem. Utan er hade hjulet stannat, med er drivs det framåt i en härlig, svindlande takt.


Disa Nordling




En leende regissör

19 November 2009 - 22:00

5 saker som fått mig att le idag:

- Mejl från trailergruppen. Härligt att få läsa hur de har tänkt sig. Jag tror verkligen att det kommer bli jättebra. Är väldigt peppad.
- Skådespelarnas prestationer under dagens repetition. ALLA är så otroligt duktiga. Blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.
- Mejl från Kajsa angående programmet. Vilket engagemang att sitta och pyssla med sånt när hon är mitt i hemtentaskrivande.
- Att inte gå sist från repetitionen. Det gjorde mig alldeles sprillesprallig. Fint att höra hur sång repeterades när jag lämnade källarsalen.
- Att lyssna på hur mina skådisar planerade matlagning inför TIBE:s premiärfest. Ser verkligen fram emot söndag ska bli så himla skoj att se pjäsen! (och att partaja efteråt)


/Frodiga fräkniga fröken Disa Nordling (med ett fett leende på läpparna)


Disa Nordling




“If I don’t kiss her mouth, it’s because I can’t see.”

17 November 2009 - 01:00

Dress rehearsal...stupid cables...chaos...sigh...joy...pride...laughter...

I'm currently sitting at the train station here in Lund writing this (with pen and paper of course) and having mixed feelings about our dress rehearsal. It went as smoothly and as bad as it could have gone (which is probably how every dress rehearsal goes). I'm not really sure which words to use to describe it, so I'll use our dear Miss Prism's very words: “The good ended happily and the bad unhappily...” What mostly upsets me now is that we weren't able to much (or anything) with the lights and sound. This because of a stupid cable hiding from us in the AF-building.

It is honestly quite a shame, because the dress rehearsal didn't go as horrible as I feel, right now, it did. It was actually really good.

The costume group managed to turn our 2009 actors to actors from 1895. They looked absolutely amazing!
Our stage designers painted the most beautiful garden I have ever seen. I think I might creep up to the stage in the middle of the night during our production week and just sit in front of it and forget the coldness that is November in Sweden.
Our technicians did the best they considering everything. The fact that they have a wonderful taste in music has been settled though.

What about our actors? What about our Victorian actors? Well, they have left me speechless... I have worked with them now for about three months, and they have never been this good before. If it was the costumes, the fact that we were performing in the very room that we will perform in or just their pure talent, I don't know. All I know is that it makes me proud and extremely happy to be able to call myself their director.

Everyone today amazed me, and have amazed me during this production with their commitment for this play. Their dedication and hard work makes me feel calm and sure that we will make it, that everything will be all right in the end.

Today hasn't been perfect, nothing ever is, but it has still been wonderful thanks to all of you who were there. Thank you for everything. You really are one of a kind. From the bottom of my heart thank you!


Camilla Valdebenito




Tisdagseftermiddag

10 November 2009 - 13:00

En tisdagseftermiddag i november 2009 tog regissören Disa Nordling in på "Lunds studentteaters expedition" i Lund.

Det var kallt.

Taklamporna fungerade inte.

Inboxen var full på obesvarade mejl.

Hon hade inte sovit ordentligt föregående natt.

Men likt förbannat höll hon humöret uppe och satte sig för att planera kvällens repetition. Det skulle inte bli en repetition som andra. -Men vilken är det - tänkte hon för sig själv. Dagen till ära skulle kostymgruppen komma på besök och hon funderade på hur de på ett smidigt sätt skulle få möjlighet att prata med skådespelarna en och en utan att repetitionsarbetet skulle ta skada.

Hon log för sig själv när hon satt vid datorn och huttrade. Kom att tänka på alla fina människor som engagerade sig för att pjäsen som hon höll på att regissera skulle bli fantastisk på alla möjliga vis. Hon tänkte på sina producenter och blev alldeles glad när hon påmindes om deras väl genomförda jobb, hon tänkte på teknikgruppen, kostymgruppen, scenografigruppen, produktionsassistenterna, sminkösen, sexmästeriet, ensemblen, layout ansvarig samt styrelsen och fascinerades över hur så många fantastiskt fina människor kunde vara samlade runt en och samma produktion.

Samtidigt fylldes expeditionen med en svag sol och lugn, sydlig vind.

Det var mörkrets sista eftermiddag.


Disa Nordling




Vilken änglalik start!

28 September 2009 - 22:00

Tack allesammans för ett fantastiskt kollationeringsläger!

Ni som missade denna änglalika och kreativa start på "Den gråtande polisen", misströsta inte, det kommer finnas fler tillfällen att lära känna varandra på under hösten. Dessutom kan jag skvallra om att det är ett helt otroligt gäng som kommer arbeta fram en uppsättning som blir oförglömlig.

I morgon kommer jag och mina fina trupp skådisar ha vårt första rep. Det ska bli jättekul att sätta igång på allvar. Det var oerhört hård konkurrens om rollerna i höstens uppsättning. Det var jättetråkigt att säga nej till en hel bunt människor som faktiskt absolut hade platsat men som inte råkade passa lika bra för just de här rollerna i den här pjäsen som de som slutligen fick dem. Den hårda konkurrensen har dock bidragit till att vi fått ihop ett supergäng vilket givetvis är riktigt skoj!

Supergäng är ett ord som gäller för alla som hittills har valt att vara med på något sätt. Roliga, engagerade och kreativa människor som har driv i sig. Den gråtande polisen kommer vara en pjäs som alla involverade kommer minnas länge, inte bara för den succé den kommer att bli som uppsättning utan också för att vi alla kommer få med oss så härliga vänner från den.

Slutligen vill jag tacka Magnus som såg till att jag äntligen fick min efterlängtade tillgång till att skriva i regissörsbloggen. TACK!


Disa Nordling




snart dags!

25 Augusti 2009 - 20:00

Klockan är halv tolv och jag har suttit i två timmar och försökt lägga upp vår snygga poster på framsidan. Till slut fick jag kalla in förstärkning i form av Patrik som visserligen fick in bilderna, men gjorde dem infernaliskt stora. Nåja, man ser i alla fall vad det står, eller hur?

Det är märkligt, men nu är sommaren snart slut. Jag vet inte om ni har märkt det, men de senaste veckorna har Lund börjat leva igen. Helt plötsligt sitter det folk i de tidigare så tomma, gröna bussarna, det är fler än tre personer i taget som dricker öl på Stortorgets uteservering och man måste stå i kö för att köpa en falafel. Det är trevligt, men det gör mig också lite stressad, för jag inser att det inte alls är lång tid kvar innan det vi arbetat med hela sommaren ska visas upp. Missförstå mig rätt, jag tycker vi gjort ett bra jobb - i går såg jag scenografigruppens med-vattenpass-utmätta-hemmagjorda-bänk och blev på gränsen till gråtfärdig för att den var så fin! Men det kommer sitta en massa folk runt omkring oss och bedöma oss, det är ju något man faktiskt inte tänker på när man repeterar. Man kanske skulle gått med i schackföreningen istället?

Ni kanske är lite nyfikna på vad vi har haft för oss hela sommaren? Kanske lite, litegrann?

Jo, för det första har vi haft ett löjligt repschema. Istället för att som vanligt kunna boka in eftermiddagsrep har vi varit tvungna att använda dygnets alla timmar för att kunna hitta tider som passar alla. Tydligen är det bara studenter som kan bestämma exakt när man vill jobba och när man inte vill det. När man arbetar blir det svårare. Så vissa mornar har vi träffats klockan nio (alldeles för många mornar om ni frågar mig!) och vissa kvällar har vi istället repat nio på kvällen. I båda fallen har alla varit trötta och energin låg, men vi har kämpat på ändå! Mornar när solen skiner och det inte finns så många moln på himlen, förstår man varför man håller på med teater. Då har skådisarna kunnat värma upp kroppen utomhus innan de gått in i Svaneskolan, där vi har vår replokal, för att repa.

Om man går in på http://teatersommar.blogspot.com/ kan man se bilder från våra rep. På bilderna ser vi Christian Nilsson som spelar Tjutberg, Anna Wallin som Kiss, Disa Nordling som Lis, Henrik Anagrius i rollen som Viktor, Jonas Wegestål som Axel och Johanna Dikert som spelar Nymse.
Vi har sysslat en del med teaterlekar innan vi börjat repa. På bilderna syns bland annat den klassiska "liftaren". Går man på teaterträningen i höst kommer den säkert dyka upp. I övrigt har vi gjort allt från att sitta och glo varandra i ögonen i tio minuter i sträck (jobbigt i början) till att dansa som bilar till "Hanna från Arlöv".

När vi sedan börjat repa scener har vi oftast hunnit med två scener per fyratimmarsrep och jag har försökt vänja mig vid att jag faktiskt bestämmer. Något som känns ganska märkligt när man arbetar tillsammans med människor man mer eller mindre är bekant med sedan tidigare, varav en man är kär i och bor tillsammans med. Men jag tycker att det har gått riktigt bra. Jag hoppas att de andra känner likadant. Jag kan i alla fall säga att jag är mycket stolt över dem och att de har kämpat fantastiskt duktigt under sommaren. Aldrig en sur min över långa rep, upprepade omtagningar av scener eller vag regi - utan bara en himla entusiasm över det här gemensamma projektet som blev så mycket större än vi tänkte oss.

Tack till er allihop som är en del av det här projektet.




Josefina Holmberg




Först föds man ju - up and away.

30 Juni 2009 - 19:00


Nu har vi repat i ett par veckor och det här går lättare än jag trott att det skulle göra. Jag börjar inse att det är en himla skillnad mellan fem akter Ibsen eller 220 sidor Shakespeare och min minipjäs på 79 sidor med stort typsnitt. Fjuttpjäs! Scenerna i den här pjäserna är så pass korta att det går på ett kick att repetera. Det är lite lustigt faktiskt, jag är en sån himla tidsoptimist att om allt faktiskt skulle ha tagit så lång tid som jag räknat med att det skulle göra, skulle vi aldrig ha hunnit med det jag tänkt. Men nu, eftersom allt går fortare än jag trott, ligger vi helt i fas. Fantastiskt.


Ikväll har vi haft ett möte med scenografigruppen och allt går framåt. Om man är intresserad av att vara med och hjälpa till med scenografin kommer de att ha ett till möte nästa tisdag klockan 18. Maila för mer information om plats. Vi har även fått tillgång till den nya lokalen på Svaneskolan, en alldeles nyrenoverad liten aula som passar oss helt perfekt. Förutom byggdammet möjligtvis, men det går ju att ta bort har jag hört. Adieu Steve! Jag är även himla glad över alla nya människor som hör av sig och säger att de gärna vill hjälpa till. Kul att så många stannar kvar i Lund över sommaren!

På det stora hela är allt enligt planerna. Nu ska jag ta och uppdatera hemsidan med saker som vi behöver hjälp med. Kolla in snarast tycker jag.


Josefina Holmberg




Först föds man ju - det första inlägget.

21 Maj 2009 - 10:00

Oj oj! Det här är mitt första regissörsinlägg och det känns fint. Det är nu bestämt att teatern kommer hållas rullande. Genom ett samarbete med AF Bostäder kommer vi att spela teater på flera av deras bostadsområden på en flyttbar scen. Det här tycker jag är hur kul som helst, men det kommer krävas en hel del jobb för att det ska gå att genomföra. Jag kommer kort sagt att behöva allas er hjälp för att få det här att fungera. Idén att sätta upp en sommarpjäs fick jag väl under en av mina ljusare stunder - och det är en bra idé. Men till skillnad från under vår- och höstproduktionerna så finns inte lika mycket folk i Lundatrakterna, vilket ger oss andra mer att göra. Tycker ni också att sommarteatern är en bra grej? Då behöver jag få veta det. Även om ni inte har jättemycket tid finns det alltid småsaker som ska fixas och jag uppskattar så de mail jag fått där en del av er upplyst mig om vad ni skulle kunna tänka er att hjälpa till med!

På "Först föds man ju-sidan" finns en lista med det som jag allra mest behöver hjälp med. Finns det något där som du kan tänka dig att fixa? Jag tackar och bockar i förväg!

I morgon är det audition och vi ska försöka att hitta den perfekta Nymse, Axel, Tjutberg, Kiss, Lis och Viktor. Jag hoppas att skådespelarna som söker nu i sommar är beredda på hur mycket mer arbete det kommer innebära jämfört med våra vanliga produktioner. Att vi inte har en "riktig" producent, en trivselgrupp och folk som servar med allt som behöver göras utanför skådespeleriet betyder att de som får chansen att stå på scenen även måste göra sådant de kanske inte brukar behöva pyssla med. Laga mat, ringa tidningar och trycka programblad - nu är allt upp till oss!

Men det här behöver vi ju inte se som en begränsning! Det är till exempel fritt fram för vem som helst att dra ihop folk till en filmkväll, eller kanske en dag på stranden - oavsett om man är med i någon trivselgrupp eller inte. Och bära rekvisita och scenväggar kan vi ju göra som uppvärmning innan repen (vilka minns Simons "rockringar", "basketbollar", "pingisbollar"?) Hur det än blir med bärandet kommer det bli en himla kul sommar.

- Nu är vi iväg och på gång hörni!


Josefina Holmberg




Tidigare

Här bloggar vi som för närvarande är aktiva i någon av Lunds Studentteaters verksamheter under informella former. Vi ser bloggen främst som en kanal att ventilera våra tankar i och kanske till och med få en snabb återkoppling genom, både från aktiva medlemmar men även från andra som kanske inte han något med studentteater att göra.

Kommentera gärna vad som skrivs här om du vill. Kom dock ihåg att det bloggarna skriver inte nödvändigtvis reflekterar hela organisationens åsikter utan är i första hand snarare respektive persons individuella uttryck.